Vaknade vid 11 och vad väldigt bakis, men insåg snabbt att detta var dagen som jag väntat på nästan lika länge som Hardcore Superstars spelning. Klassfesten. Vi vart lite sena iväg, men när vi kom dit så var det inte speciellt bra drag, men det tog inte lång tid innan folk kom igång. ;) Det var massa roliga lekar, massa öl och snacks. Vid halv 11 gick jag, Emmelie, Sofie, Kalle och Palle till Stadshuset för att se Petter. Det var lite folk inne där då, så vi fick sätta oss vid en bord och suga på en flaska Miller. Till slut kom allt folk, men jag vart bara tröttare och tröttare. Såg en liten stund av Petter, sen traskade jag, Emmelie och Palle till Subban och köpte käk och tog sedan en taxi hem till mig. Helvete vad sliten jag är idag. Skulle nästan vilja överdosera värktabletter och ha en lång massage. Jag är inte direkt bakis, men kroppen värker. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig kliva upp. Idag ska jag iaf se Aristocats. Sådetså!

over and out

Direkt efter begravningen åkte jag med Björn och Emmelie tillbaka till Sundsvall. Hardcore Superstar på Aveny var på tapeten denna kväll. Jag var inte direkt pepp när vi var på väg ner, men jag vet att det inte blir bättre av att bara sitta hemma och deppa. Och det var nog det bästaste val jag gjorde. Det var den bästa spelningen med dom jag nånsin varit på. Det går inte att beskriva den känslan som jag får när jag står där längst fram och grabbarna kommer in på scenen och alla ljublar. Wow... Det var precis vad jag behövde. Känna ren lycka efter en dag fylld av sorg.

Vid stängsdags tog jag, Emmelie, Björn och Isak en taxi hem till mig, och där spyddes det lite, men jag somnade så fort jag lade huvudet på kudden. Det var alltså inte jag som spydde. 

over and out

Nu har jag mycket att förtälja, så det blir tre separata inlägg så att det blir uthärdligt att läsa.

I torsdags åkte jag då hem till Kramfors för att gå på Nisses begravning på fredagen. Det var väldigt jobbigt. Så fort storebror drog på sig kostymen innan vi skulle åka ville jag bara börja gråta. Det var jobbigt att komma till kyrkan och möta allt folk som kände Nils. All släkt och vänner. Värst var det att se Lisa, Per och Ewa ta farväl av Nils. Jag har inte gråtit så mycket på länge. Inte sen jag fick beskedet att Nils gått bort. Begravningen var väldigt fin, och minnesstunden var också fylld av tårar, men även skratt. Jag kan verkligen inte förstå att Nils inte finns längre. Jag kände han inte så väl som jag velat, men allt det här har tagit så sjukt hårt. Jag tror mycket av det har med att göra att jag haft Lisa så många år i mitt liv och lärt känna henne. Och jag kan tänka mig hur det känns. Jag skulle aldrig klara av att förlora nån av mina bröder... Du är saknad Nils. Vi ses i Nangijala

Dagens låt: Mayday Parade - When I get home, you're so dead

over and out